tigt ned från den häst, varpå man satt henne. De halvrusiga ryttarna märkte ingenting och sprängde bort i galopp.
Mikael Strogoff och Nadia befunno sig nu ensamma på landsvägen.
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
På steppen.
Våra unga vänner voro alltså ännu en gång fria. Men huru bedrövlig var icke ändå deras belägenhet. De stodo på landsvägen i ett ödsligt land, utan fortskaffningsmedel, utan föda och utan utsikter att kunna skaffa sig någon i trakten. Och ännu hade de fyra hundra verst kvar till Irkutsk.
Vad beträffar Nikolas Pigassoff, denne trogne och hängivne vän, som Gud givit dem i deras nöd, så var han säkerligen för alltid förlorad.
Mikael Strogoff hade satt sig ned på sluttningen vid vägen. Nadia stod tyst bredvid. Klockan var 10 på aftonen. Ej ett hus, ej en hydda fanns inom synhåll.
De sista tartarerna försvunno i fjärran. Mikael Strogoff och Nadia voro alldeles ensamma.
— Arme Nikolas! utbrast den unga flickan. Vad skola de göra med vår stackars vän?
Mikael Strogoff suckade blott.
— Mikael, återtog Nadia, han har delat allt med oss, hjälpt och försvarat oss, och nu i natt har han vågat sitt liv för mig.
— Ja, sade Mikael Strogoff. Må Gud i sin himmel belöna honom därför!
— Vart skall jag föra dig, Mikael?
— Till Irkutsk.
