Därefter viskade han:
— Farväl, mina vänner! Jag är nöjd att ha återsett er. Bedjen för mig.
Dessa ord voro hans sista.
Mikael Strogoff fortfor att kasta upp mullen, och omsider lyckades han draga upp den olycklige.
Han lyssnade, om hjärtat ännu klappade. Det slog icke längre. Nikolas Pigassoff, den redlige unge mannen, den trofaste, ädle vännen var död.
Mikael Strogoff och Nadia knäppte sina händer och bådo en varm bön för hans själ.
Med kniven utvidgade nu Mikael Strogoff hålet, vari Nikolas legat, och begrov honom där. Den trogne Serko fick ligga bredvid sin herre.
I detta ögonblick hördes starkt buller på vägen, dit man hade på sin höjd en halv verst. Mikael Strogoff lyssnade. Av bullret fann han, att en ryttartrupp närmade sig Dinka.
— Nadia, viskade han, tartarerna komma. De skola dock icke hindra mig från att begrava vår vän.
Och han fortsatte sitt arbete.
Tartarerna tågade förbi utan att märka något. Det var emirens förtrupper, som nu äntligen hunnit upp våra resande på sitt tåg mot Irkutsk.
Sedan Mikael Strogoff och Nadia fyllt igen graven, knäföllo de och bådo ännu en gång för den gode Nikolas, vilken med sitt liv fått betala sin vänskap för dem.
— Och nu, sade Mikael Strogoff, skola steppens vargar inte kunna sluka honom.
Därpå sade han:
— Framåt, Nadia.
Om våra två vänner nu blott kunnat följa raka vägen till Irkutsk, hade de icke haft lång väg kvar. Men denna väg var nu upptagen av tartarerna. De måste därför söka uppnå sydvästra ändan av Bajkalsjön för att där möjligen kunna få en båt till Irkutsk. Men till Bajkalsjön hade de över två hundra verst.
