Då våra två utmattade vandrare trädde ut ur klippdälden och fingo stranden i sikte, uppgav Nadia ett glädjerop. Hon hade visserligen inte sett någon båt, men hon hade upptäckt en flock ryska bönder, som voro samlade omkring en stor timmerflotte, vilken låg fastbunden vid stranden av en liten sandbukt.
Dessa ryssar voro flyktingar, vilka samlat sig här på denna punkt av stranden. Drivna från sina hem av tartarerna, hade de försökt att landvägen fly till Irkutsk. Men då detta var omöjligt, emedan tartarerna redan kringränt staden, hoppades de kunna nå sitt mål genom att fara sjövägen på Bajkal och Augara.
Mikael Strogoff lyfte tacksamt sin skumma blick mot himlen. Han och Nadia blevo vänligt mottagna av flyktingarna och fingo genast tillåtelse att på flotten medfölja till Irkutsk.
Flyktingarnas plan var mycket enkel. I Bajkal går en ström utmed sjöns norra strand ända till Augaras mynning. Av denna ström ville man nu begagna sig för att till en början uppnå Bajkals utlopp. Från denna punkt till Irkutsk skulle den starka strömmen föra dem med en fart av tio till tolv verst i timmen. På ett par dagar borde man alltså få staden i sikte.
Inga farkoster funnos här. Flyktingarna hade därför byggt en flotte av det furutimmer, som växte invid sjöns stränder.
Ombord på denna flotte fördes nu Mikael Strogoff och Nadia.
Klockan 8 på aftonen lösgjordes tågen, och driven nedåt av strömmen följde flotten norra stranden. Långa störar, vilka sköttes av några handfasta bönder, voro tillräckliga att styra honom.
En gammal båtskeppare på Bajkal tog befälet över flotten.
Man hade icke något annat besvär med flotten än att hålla den mitt i strömdraget, som gick utefter stranden utan att draga sig åt sjöns mitt.
