156
Flyktingarna utgjordes mest av bondfolk, män, kvinnor och barn, men även några präster, pilgrimer och munkar hade fått plats på flotten. Tillsammans utgjorde de omkring femtio personer.
Den utmattade Nadia hade genast fallit i sömn. Mikael Strogoff vakade bredvid henne.
Natten var ytterst kall. Man var ju redan inne i oktober, och bergstopparna omkring Bajkal hade nyligen blivit betäckta med snö.
I daggryningen hade flotten passerat en sträcka av 40 verst. Det var nu så kallt, att man kunde frukta, att sjön skulle tillfrysa. I sådant fall skulle flyktingarna ha blivit innestängda på Bajkal.
Detta inträffade dock lyckligtvis inte. Flotten drev utan något avbrott med strömmen, och klockan 4 på eftermiddagen upptäckte den gamle skepparen Augaras mynning mellan strandens granitklippor.
Vid det ställe, där floden lämnar Bajkal, fanns en liten hamn. Den gamle skepparen lät förtöja flotten här för att avhjälpa några skador på densamma.
Efter en timmes uppehåll skulle den åter avgå på floden ned mot Irkutsk, dit man nu hade blott 60 verst.
Nadia hade nu vaknat och kände sig någorlunda stärkt. Hon satt bredvid Mikael Strogoff på aktern af flotten och kastade spejande blickar omkring sig. Hon tänkte på sin far, på att hon nu snart skulle få träffa honom, och att alla lidanden då skulle vara slut.
Plötsligt gav hon upp ett rop och fattade Mikael Strogoffs hand.
— Vad är det, Nadia? frågade han.
— Våra två reskamrater, Mikael.
— Vad! de båda korrespondenterna?
— Ja.
Mikael Strogoff spratt till, ty han ville icke bliva känd såsom en tsarens kurir. Efter det hemska uppträdet i Tomsk, då Mikael Strogoff räddade sin mor från knutpiskan, visste de, vem han var.
Mikael Strogoff fattade hastigt sitt beslut.
