— Nadia, sade han, bed dessa två herrar komma hit till mig!
Det var verkligen den trumpne Harry Blount och den glade Alcide Jolivet, som i fyrsprång kommo ilande ner till hamnen och hoppade upp på flotten. De vände sig genast till den gamle skepparen och bådo honom att för god betalning få medfölja flotten till Irkutsk.
— Gärna, svarade denne. Men här betalar man inte. Man vågar sitt liv, det är allt.
Som vi minnas, hade de båda korrespondenterna lämnat Tomsk under Feofar Khans fest, ögonblicket innan Mikael Strogoff bländades. De hade hoppats att hinna till Irkutsk före Feofar Khan. Detta skulle också mycket väl ha lyckats dem, om de icke hindrats av den andra tartariska hären i närheten av Irkutsk. De hade därför liksom Mikael Strogoff nödgats göra en omväg nedåt Bajkalsjön och hade nu i tre dagar befunnit sig i den lilla byn vid Augaras mynning utan något medel att kunna komma utför floden.
Alcide Jolivet och Harry Blount hade just tagit plats på fören av flotten, då Nadia nalkades dem.
Ett utrop av överraskning undföll de båda korrespondenterna, då de igenkände den unga flickan, som varit deras reskamrat från Ural till Ischim.
— Kom! sade Nadia, i det hon lade ett finger på munnen till tecken av tystnad.
De båda männen stego upp och följde henne. Men deras förvåning blev ännu större, då Nadia förde dem till Mikael Strogoff, som de trodde våra död.
— Min stackars bror är blind. Tartarerna hava bländat honom, sade Nadia.
En livlig medömkan avmålade sig i Alcide Jolivets och hans kamrats ansikte.
Ett ögonblick därefter sutto båda två vid Mikael Strogoffs sida och tryckte varmt hans hand.
— Mina herrar, sade Mikael Strogoff med låg röst, ni äro de enda här, som veta vem jag är. Jag beder er att
