160
Faran för våra flyktingar var ganska stor. Om oljan antändes av tartarerna eller genom någon oförsiktighet råkade i brand, innan de uppnått Irkutsk, voro de utan räddning förlorade.
Man behövde visserligen icke frukta någon oförsiktighet på flotten, men man kunde frukta allt av dessa mordbrandsanläggningar på Augaras båda stränder. För att naftaströmmen skulle råka i brand, behövdes det nämligen blott att en eldbrand eller en gnista föll ned i floden.
Ännu hade inga tartarer upptäckts på Augaras stränder. Men framemot kl. 10 på aftonen fick Harry Blount se en mängd mörka gestalter röra sig på isstyckena. Dessa skuggor, som hoppade från det ena isflaket till det andra, närmade sig hastigt.
— Tartarerna! viskade engelsmannen.
— Nej, sade den gamle båtskepparen, det är bara vargar. Men vi måste dock försvara oss.
Vargarna hade vädrat flotten, och snart anföllo de den. Man kunde icke försvara sig med eldvapnen, ty skotten skulle ha förrått flyktingarna för de tartarer, som möjligen kunde finnas i närheten. Männen lade sig på knä vid kanterna av flotten, färdiga att med knivar, käppar och störar tillbakaslå angriparna. Kvinnorna och barnen samlade sig på flottens mitt. Ingen gav ett ljud ifrån sig, men vargarnas tjut genomskar luften.
Det dröjde icke länge, innan angreppet började. Tre eller fyra vargar kastade sig med ett par väldiga språng över på flotten. Men var och en av dem fick i samma ögonblick ett dråpslag i huvudet, så att han tumlade ned i vattnet.
Nya vargar hoppade upp på flotten i de fallnas ställe, men det gick dem på samma sätt.
Emellertid tycktes striden inte komma att sluta så snart. Skaran av vargar tillväxte oupphörligt, och ännu en halvtimme efter anfallets början, sprungo de i hundratal över isstyckena.
Krafterna började svika de utmattade flyktingarna. Striden syntes vilja sluta med deras fullkomliga undergång.
