162
Alla på flotten fingo arbeta starkt, ty isstyckena hopade sig mer och mer på floden. Man hade nu kommit till ett ställe, där floden sammanträngdes mellan höga berg och därför var smalare än på andra ställen. Här hade isstyckena hopat sig så tätt, att man endast med yttersta svårighet kunde komma fram.
Klockan halv två törnade flotten mot en tjock ismassa, och nu stod den alldeles stilla. De uppifrån floden kommande ismassorna pressade flotten emot det hindrande isfältet, så att den satt fast, som om den strandat på ett grund.
Vad var nu att göra?
I detta ögonblick hördes gevärsskott på Augaras högra strand. Ett regn av kulor riktades mot flotten.
Då Augara här var ganska smal, hade de på stranden posterade tartarerna upptäckt flotten. Snart hördes gevärsskott även på vänstra stranden.
— Nadia, sade Mikael Strogoff, är du färdig?
— Ja, Mikael.
— Kom då! Vi måste fly över isstyckena ned åt floden.
Nadia fattade Mikael Strogoffs hand och kröp framför honom ut på isfältet. Kulorno veno omkring dem såsom en våldsam hagelskur, och det skrovliga, skarpkantade isfältet sönderskar deras händer, så att blodet rann, men de kröpo dock alltjämt framåt.
Tio minuter senare hade de uppnått isfältets nedre kant. Här vidgade sig floden, och här var Augaras vatten åter fritt. Blott enstaka isstycken, som lossnat från den sammanhängande massan, drevo utför floden nedåt Irkutsk.
— Nadia, sade Mikael Strogoff, vi måste försöka komma upp på ett isflak. På sådant sätt kunna vi kanske driva ner till staden.
— Kom! sade Nadia.
Och båda kröpo upp på ett isstycke, som de genom en lindrig vickning skilde från den övriga massan.
Istäcket började genast driva med strömmen.
Mikael Strogoff och Nadia hörde på avstånd gevärsskotten, ångestropen och tartarernas skrän.
