på fem dygn, om det gått oavbrutet natt och dag. Men då så ännu icke var förhållandet, behövde tsarens kurirer vanligen fyra eller fem veckor, fastän hästar, vagnar, kameler och båtar överallt ställdes till deras förfogande, så snart de framvisade en skriftlig order: »I kejsarens tjänst.»
För Mikael Strogoff var emellertid en sådan order icke endast onödig utan även farlig, alldenstund han skulle färdas genom ett av fiender översvämmat land. Han erhöll därför endast en s. k. podaroschna, d. v. s. ett pass, som berättigade honom att resa till något visst ställe utom Ryssland. Denna podaroschna hade följande lydelse:
»Köpmannen Nikolas Korpanoff från Irkutsk har kejsarens tillåtelse att lämna Ryssland och fara till sin hemort. Han äger rättighet att medföra en eller två personer i sitt sällskap och får icke hindras i sin resa, även om det under tiden skulle utfärdas förbud för alla andra personer att lämna Ryssland. Överpolismästaren.»
Som vi se, uppgavs icke i detta pass kurirens verkliga
namn, titel eller ärende. Det var nämligen ytterst viktigt, att ändamålet med hans resa icke blev känt, ty i annat
fall skulle fienderna uppbjudit all sin förmåga för att gripa
honom och beröva honom brevet.
Därför hade också Mikael Strogoff avlagt sin kaptensuniform och klätt sig som en vanlig köpman. Av generalen hade han erhållit en betydande reskassa för att under färden icke behöva spara på nödiga kostnader eller drickspengar, om sådana skulle behövas för att hastigt komma fram.
Klockan var mellan sju och åtta på morgonen, då Mikael Strogoff infann sig på bangården i Moskva och löste biljett staden Nischni-Novgorod. Där slutade vid denna tid den järnväg, som numera sträcker sig ända till Rysslands östra gräns i Uralbergen. Avståndet till Nischni-Novgorod är endast 400 verst, och tåget skulle tillryggalägga denna sträcka på omkring tio timmar.
