— Må ske, Mikael Strogoff! Från och med denna dag skall du ständigt vara i min närhet och bo här i palatset.
Ivan Ogareffs ögon lyste av hemsk skadeglädje, och med en militärisk hälsning avlägsnade han sig.
Sedan han nu genom sin falskhet och det stulna brevet vunnit storfurstens förtroende, hade han honom och staden så gott som i sitt våld. Han skulle få bo i palatset och erhöll sålunda kännedom om alla anstalter till stadens försvar.
Han beslöt att oförtövat skrida till verket. Det brådskade verkligen också, ty den ryska undsättningshären kunde anlända inom några dagar, och dessförinnan måste Ivan Ogareffs förräderi utföras, om Feofar Khan skulle kunna intaga staden.
Han begav sig därför genast till vallarne för att undersöka, var dessa voro lättast att bryta igenom. Han fann snart, att en av portarna, Bolkaja-porten, var särdeles lämplig för fiendens genomsläppande.
Flera gånger om dagen begav han sig ut till denna port, från vilken han kunde speja ut över tartarernas armé.
Under en av dessa promenader mötte han Fassili Fedor.
— Min herre, sade denne, man säger, att ni nyligen kommit hit ända från Ryssland.
— Ja, det har jag, svarade Ivan Ogareff.
— Måhända kan ni då giva mig någon upplysning om en ung flicka, min dotter Nadia Fedor, som är på väg hit från Östersjöprovinserna, från staden Riga?
— När lämnade hon Riga?
— Hon skrev till mig, att hon skulle avresa omkring den 14 juli.
— Då hade kriget i Sibirien redan utbrutit. Hon har nog förgåtts på vägen eller blivit fången hos tartarerna.
Vassili Fedor avlägsnade sig med krossat hjärta. Allt hopp om att få se sin dotter var nu ute för honom.
