172
tätt i en förträngning av floden, att de stannat och bildat liksom en damm. Det var mot denna damm flotten hade törnat och satt sig fast. Men som vi veta, hade Mikael Strogoff och Nadia fått loss ett isstycke från denna sammanhängande massa och på detta drivit ned till Irkutsk.
Ivan Ogareff bebodde ett rum i palatset. Det var en stor sal, vars fönster vette utåt en balkong, som befann sig omedelbart bredvid och ovanom floden.
Klockan var halv två på natten. Stående vid fönstret väntade Ivan Ogareff, att anfallet skulle börja.
Allt var tyst. Ivan Ogareff steg ut på balkongen och blickade ut över staden. Under honom brusade Angaras vatten, vilket skummande bröt sig mot palatsets grundmur.
I detta ögonblick hördes gevärseld vid stadens norra sida. Kanonerna i det tartariska lägret började spela mot staden.
Flere tusen tartarer störtade mot vallarna. Klockorna ljödo, och alla av stadens befolkning, som kunde föra vapen, skyndade till de hotade punkterna.
— Äntligen! utbrast Ivan Ogareff, gnuggande händerna av vild glädje.
Han upptog ur sin ficka en svaveltråd, som han därpå antände, och jämte något drev nedsläppte i floden.
Inom ett ögonblick stod hela floden i lågor. De blåaktiga eldflammorna slickade dess båda stränder. Ett ytterst starkt sken skingrade nattens mörker. Trähusen på stranden fattade eld på alla håll.
Det var i detta ögonblick Mikael Strogoff och Nadia släppte sig ned från isstycket, summo under vattenytan och kastade sig upp på kajen mittför storfurstens palats.
Ivan Ogareff gick in i sitt rum, som nu upplystes av lågorna på Angara. Därefter gjorde han sig i ordning att gå ut och begiva sig till Bolkaja-porten.
Stadens räddning eller undergång hängde nu blott på ett hårstrå. Om Ivan Ogareff hunnit fram och fått öppna porten, skulle Irkutsk varit förloradt.
