Men Gud hade annorlunda beslutat. Han hade nu äntligen satt en gräns för tartarernas framgångar. Förrädarens timme var äntligen slagen.
Knappt hade han öppnat dörren, förrän en kvinna med genomvåta kläder och håret i oordning störtade in i rummet.
— Sangarr! utropade Ivan Ogareff i den första förvåningen.
Men det var icke Sangarr. Det var Nadia.
Då hon och Mikael Strogoff kommit upp på kajen i Irkutsk, hade han ropat till henne:
— Till guvernörens palats!
Hon fattade honom i handen, och de skyndade framåt. Utan svårighet kommo de in i palatset, vilket stod öppet för alla. I den allmänna förvirringen fäste ingen någon uppmärksamhet vid dem, ehuru deras kläder voro genomdränkta av vatten.
Officerare och soldater sprungo om varandra i palatset. I den rådande trängseln blevo Nadia och Mikael Strogoff skilda från varandra.
Förskräckt ilade Nadia genom rummen, ropande på sin följeslagare och bedjande att bliva förd till storfursten.
En dörr, som ledde in i ett av eldskenet upplyst rum, öppnades framför henne, Hon inträdde och fann sig oförmodat stå mitt emot den man, som hon sett i Ischim och i Tomsk.
— Ivan Ogareff! utropade hon häpen.
Då förrädaren hörde sitt namn uttalas, skakades han av en rysning. Bleve hans verkliga namn känt, skulle alla hans planer stranda. Nu återstod honom blott en utväg, och det var att döda den varelse, som kände hans namn.
Ivan Ogareff störtade fram emot Nadia, men med en kniv i handen ställde sig den unga flickan mot väggen, fast besluten att försvara sitt liv.
— Ivan Ogareff! ropade hon ännu en gång, väl vetande att detta avskyvärda namn skulle ditkalla hjälp.
— Ah, du skall tiga! skrek förrädaren.
