en kraftig stöt av Mikael Strogoffs kniv splittrades värjan, och träffad mitt i hjärtat sjönk den eländige förrädaren livlös till golvet.
I detta ögonblick stöttes dörren upp, och åtföljd av några officerare inträdde storfursten i rummet.
Då han varseblev liket efter den, som han trodde vara tsarens kurir, frågade han med hotande stämma:
— Vem har dödat denne man?
— Jag! svarade Mikael Strogoff.
Två officerare skyndade genast fram och grepo Mikael Strogoff vid armarna.
— Vad heter du? frågade storfursten.
— Ers höghet, svarade Mikael Strogoff, fråga hellre vad den usling heter, som ligger utsträckt vid edra fötter!
— Denne man känner jag. Det är en min brors tjänare, det är tsarens kurir.
— Nej, ers höghet. Denne man är inte tsarens kurir. Det är Ivan Ogareff.
— Ivan Ogareff! utbrast storfursten.
— Ja, Ivan förrädaren.
— Men du, vem är då du?
— Jag är den verklige kuriren. Jag är Mikael Strogoff.
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET.
Slutet
Våra unga läsare äro säkerligen mycket förvånade över, att Mikael Strogoff helt hastigt återfått sin syn. Vi anse oss därför böra skynda oss att förklara, hur det varit möjligt, och hur det tillgått.
Som vi redan förut en gång sagt, hade Mikael Strogoffs ögon inte blivit helt och hållet fördärvade genom hettan
