Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/182

Den här sidan har korrekturlästs

178

från den glödande sabelklingan, och detta berodde på en särskild omständighet.

Våra läsare torde erinra sig, att Marfa Strogoff var närvarande vid straffdomens verkställande, sträckande händerna mot sin son.

Mikael Strogoff betraktade henne så, som en öm son kan betrakta sin moder i livets sista ögonblick. Den starka sinnesrörelsen frampressade ymniga tårar i hans ögon, och denna tåreflod lade sig som ett skyddande täcke emellan hettan och ögonen.

Tack vare dessa tårar blevo ögonen bevarade för fullkomlig förstörelse. Mikael Strogoff blev visserligen blind för en tid, därigenom att ögats hinnor skrumpnade. Regnbågshinnan sammandrogs, så att pupillen blev för stor och insläppte för mycket ljus, alldeles som på en person, vilken stirrat mot solen och därför icke kan se, emedan det starka ljuset bländat honom. Men denna blindhet kunde botas, och det behövdes blott ett medel, som kraftigt utvidgade den skrumpna regnbågshinnan, för att synen skulle återkomma.

Detta medel fann Mikael Strogoff helt opåräknat i det iskalla vattnet i Angara. Då han kastade sig ned från isstycket och sam under flodens vatten, åstadkom dettas starka köld en så kraftig verkan på ögats hinnor, att de återfingo sin naturliga beskaffenhet. Då Mikael Strogoff kom upp ur floden, fann han till sin häpnad och glädje, att han återfått synen.

Han hade emellertid ingenting hunnit att säga därom till Nadia, ty det gällde att ögonblickligen komma in i, palatset och träffa storfursten.

Efter denna lilla nödvändiga utvikning återgå vi till själva berättelsen.

Då Mikael Strogoff uppenbarade för storfursten att han var tsarens kurir, och att den dödade mannen var förrädaren Ivan Ogareff, trodde denne honom genast. Han insåg, att en man med Mikael Strogoffs öppna, ärliga ansikte icke kunde ljuga. Han förstod nu, hur nära han varit