människor. Men den unga flickan fanns ingenstädes. Mikael insåg, att det skulle bli honom omöjligt att finna henne i den folkuppfyllda staden, då han icke hade den minsta ledtråd att följa.
Ett svagt hopp återstod likväl ännu. Det kunde ju vara en möjlighet, att den unga flickan icke kände till det påbud, som nyss hade kungjorts på marknaden. Hon skulle då naturligtvis infinna sig vid samma ångbåt, som Mikael ämnade medfölja, emedan hon ju hade samma mål för sin resa som han. Där skulle han då träffa henne och i kraft av sin podaroschna taga henne i sitt sällskap, utan att polisen ägde någon makt att hindra det. Men det var dock föga troligt, att hon icke hört talas om kungörelsen. Och hade hon det, så skulle hon i sin förtvivlan icke ens göra något försök att få medfölja båten, emedan hon måste anse det vara fullkomligt fruktlöst.
Mikael hade nu blott en timme kvar, innan ångbåten skulle avgå, och måste därför skynda sig, helst han först hade därför skynda sig, helst han först hade ett litet ärende att uträtta. Han ville nämligen ha sin podaroschna påskriven av polismästaren, på det att polisbetjänterna vid ångbåten icke skulle kunna göra någon invändning mot hans resa. Han begav sig alltså upp i poliskammaren.
Där var stor trängsel av människor. Alla de utvisade asiaterna måste nämligen låta granska sina pass, innan de fingo avresa.
Alltså uppfyllde taskspelare, musikanter och köpmän av alla möjliga folk och tungomål såväl ämbetsrummen som gården utanför polisbyggnaden.
Alla hade bråttom. Ty båtar, hästar och vagnar skulle bli särdeles efterfrågade av denna massa utdrivna människor, och de, som kommo sist, skulle löpa fara att ej kunna lämna staden inom de bestämda tjugufyra timmarna och därför råka ut för krångel med polisen.
Tack vare sina kraftiga armbågar kunde Mikael Strogoff bana sig väg över gården. Men att komma in i själva ämbetslokalerna var en kinkigare sak. Några ryska silver-
