ombord utan någon svårighet. Man tog dem för att vara broder och syster, som reste tillsammans under den kejserliga polisens beskydd. Mikael hade köpt biljetter till två första klassens hytter, en för sig själv och en för den unga flickan, så att hon i ensamhet skulle kunna få vila sig, när hon behagade.
Sittande på akterdäcket sågo de två reskamraterna den myllrande staden försvinna för sina blickar. Mikael Strogoff hade icke sagt något åt den unga flickan, han hade icke ställt en enda fråga till henne. Han väntade, att hon själv skulle tilltala honom, om hon ville säga något. Men hon teg. Hennes förtvivlan över att nödgas stanna såsom en fånge i den främmande staden hade varit så stor, att hon behövde en lång stund för att kunna hämta sig. Hon sade ingenting, men hennes klara, fuktiga blick tackade Mikael Strogoff så mycket mer.
Volga är Europas största flod. Den är över 400 mil lång och har en massa bifloder, bland vilka Oka och Kama är lika betydande som flera av det övriga Europas förnämsta huvudfloder.
Man kan likna det ryska kanal- och flodnätet vid ett ofantligt träd, vars grenar sprida sig över alla delar av det stora kejsarriket. Det är Volga, som bildar stammen av detta träd, som till rötter har de sjuttio mynningar, vilka sönderdela sig på Kaspiska havets strand.
Avståndet mellan Nischni-Novgorod och Perm är ungefär 900 ryska verst. Ångbåten skulle tillryggalägga denna vägsträcka på omkring 60 timmar eller två och ett halvt dygn.
Landskapet på ömse sidor om den breda floden var flackt och enformigt. På de vidsträckta slätterna, som här och där kantades av små dungar av alar, pilar och aspar, betade skaror av mörkröda kor, hjordar av får med brun ull och stora massor av svin. Några åkrar, besådda med bovete och råg, sträckte sig här och där ända ned till floden.
Två timmar efter Kaukasus avgång vände sig den unga livländskan till Mikael Strogoff och sade:
