36
aktade sig emellertid för att stöta till någon, under det han gick framåt ångarens förstäv.
Då han kommit fram ett stycke på fördäcket och satte foten på trappan, som ledde upp till den så kallade backen, hörde han samtal i närheten. Han stannade. Rösterna kommo från en liten grupp passagerare, som sutto inkrupna i ett hörn, insvepta i täcken och sjalar.
Mikael ämnade gå vidare, då han tydligen hörde några ord uttalas på detta besynnerliga språk, som han hört de båda zigenarne använda under natten på marknaden.
Hastigt föll han på den tanken att lyssna. Skyddad av skuggan från backen, kunde han icke bliva sedd. Själv kunde han heller icke se de samtalande, men han hörde tydligt varje ord, som sades. Plötsligt spratt han till. På rösterna igenkände han nämligen de båda zigenarne, med vilka han förut råkat sammanstöta, och de talade just om honom.
— Man säger, att en kejserlig kurir avrest från Moskva till Irkutsk, sade kvinnan.
— Man säger så, Sangarr, svarade mannen, men antingen skall denne kurir hinna fram för sent, eller också skall han aldrig komma fram.
Och på vad sätt skall han kunna hindras från att komma fram? frågade kvinnan.
— Han måste dödas under resan, svarade zigenaren strävt.
— Men du känner ju honom icke?
— Nej, men det är fem tusen verst till Irkutsk, och jag skall nog lära känna honom.
Samtalet avstannade nu, och Mikael Strogoff återvände tyst och försiktigt till akterdäcket. Där satte han sig avsides, med huvudet lutat mot händerna. Man skulle kunnat tro, att han sov.
Men han sov icke och tänkte icke på att sova. Han grubblade över, vilka dessa zigenare kunde vara. Hur kunde de veta, att en kurir var avsänd, och vad hade de för orsak till att vilja bringa denne kurir om livet?
