38
ning, som alls icke överensstämde med dessa kringstrykande människors vanliga oblyghet. Det såg ut, som om han på allt sätt sökte undvika att ådraga sig uppmärksamhet. Hans eländiga, solbrända hatt var djupt neddragen över det skrynkliga ansiktet. Hans krokiga rygg böjde sig under en gammal sliten kappa, som han oaktat värmen svepte hårt omkring sig.
Bredvid honom stod med ståtlig hållning zigenerskan Sangarr, en storväxt och kraftig kvinna på omkring 30 år, med brun hy, präktiga ögon och guldglänsande hår.
En av de unge danserskorna gnolade en visa med besynnerlig takt och melodi. Mikael Strogoff lyssnade till första versen, som kan översättas sålunda:
Mitt unga bröst koraller smycka,
Och pärlor glänsa i mitt hår.
Jag söka vill min framtids lycka
I Österland, dit resan går.
Utan tvivel fortsatte den glada flickan sin visa, men Mikael Strogoff hörde icke längre på henne. Han tyckte nämligen, att zigenerskan Sangarr betraktade honom med en besynnerlig envishet. Först en lång stund efter sedan gubben och hans trupp lämnat båten, gick hon i land.
— Det kan man kalla en oförskämd zigenerska, sade Mikael Strogoff för sig själv. Skulle hon möjligen ha upptäckt, att jag är samme man, som hon i Nischni-Novgorod kallade spion? Dessa knepiga zigenerskor ha kattögon. De se lika klart om natten som om dagen.
Han stod just i begrepp att följa Sangarr och truppen för att anbefalla dem åt polisens uppmärksamhet, men han besinnade sig.
— Nej, tänkte han, ingen obetänksamhet! Om jag låter arrestera denne gamle spåman och hans band, löper jag fara att själv bli upptäckt. Men ingen bör få veta, vem jag är och varför jag reser, icke ens polisen. Zigenarne ha nu för resten lämnat båten, och innan de hunnit över gränsen, skall jag vara långt bortom Uralbergen. De kunna visserligen taga en genare väg inåt Sibirien, men
