40
med goda friska hästar skall jag nog kunna lämna en zigenarkärra bakom mig. Var därför lugn, min vän Korpanoff!
Från Kasan leda två vägar över Ural in åt Sibirien, där de sammanträffa vid staten Ischim. Den ena går tämligen rakt åt öster genom ett pass i Uralbergen, den andra gör en båge åt norr över Perm och Jekaterinenburg. Zigenarne valde sannolikt den förra, men Mikael Strogoff den senare, och häri gjorde han klokt. Den är visserligen något längre, men man hinner dock fortare fram på denna väg, emedan man kan begagna ångbåten ända till Perm. Dessutom är landsvägen från denna stad över Uralbergen den egentliga postvägen till Sibirien och därför bredare och bekvämare samt försedd med ordentliga skjutsstationer.
Mikael Strogoff kunde därför ha gott hopp om att hinna före zigenarne till Ischim. Men hade han ägt en aning om, vem den gamle zigenaren var, och vilka olyckor denne skulle bereda honom i Sibirien, skulle han inte ett ögonblick tvekat att överlämna honom i polisens våld.
En timme senare ringde klockan på Kaukasus' fördäck. Klockan var nu 8 på morgonen. Pannorna skälvde under trycket av ångan. Kaukasus var klar att avgå, och de resande hade redan intagit sina platser på däck.
I detta ögonblick märkte Mikael Strogoff att av de två korrespondenterna endast Harry Blount hade återvänt ombord. Ämnade då Alcide Jolivet stanna kvar i Kasan?
Men just som man kastade loss trossarne, syntes fransmannen komma storspringande. Ångaren hade redan lagt ut, landgången var till och med uppdragen på kajen, men Alcide Jolivet var ej den, som stod förlägen inför en sådan småsak. Han tog ett hopp, som skulle hedrat en av Alpernas vigaste stenbockar, och föll ned på däcket, nästan i armarne på sin tröge kamrat.
— Jag hoppades, att Kaukasus skulle få avgå utan er, sade den Senare med en sötsur min.
— Bah! svarade Alcide Jolivet. Jag skulle nog hunnit upp er, även om jag måst hyra mig en extrabåt. Nu
