kom jag emellertid lagom, fast jag fick springa som en vinthund. Det är långt från hamnen till telegrafstationen.
— Vad? Har ni varit på telegrafen? frågade Harry Blount i största förvåning.
— Ja, det har jag.
— Kan den ännu användas ända till Omsk?
— Det vet jag inte, men jag kan försäkra er, att den kan användas från Kasan till Paris.
— Har ni skickat ett telegram till Paris?
— Ja, ett alldeles utmärkt telegram.
— Ni har då fått veta — — —?
— Se så, pappa lilla, som ryssarne bruka säga, jag är ett snällt barn jag och vill inte ha några hemligheter för er. Tartarerna ha, med Feofar Khan i spetsen, lämnat Semipalatinsk och fara utför floden Irtisch. Håll till godo med den nyheten!
— Huru! skrek Harry Blorint ursinnig. En så viktig nyhet, och jag har inte fått veta den!
Den påpasslige Alcide Jolivet hade sannolikt fått veta nyheten på kajen och genast skyndat till telegrafen. Frankrike hade fått försteget, och England var på efterkälken, det kunde inte förnekas. Men den trumpne Harry Blount sväljde förtreten, och utan att säga ett ord vidare gick han med armarne på ryggen och satte sig på ångarens akterdäck.
Kaukasus hade just nu uppnått det ställe, där Kama utfaller i Volga. Där skulle ångaren lämna den stora floden efter att hava gått fyra hundra verst utför densamma, för att sedan gå uppför den ansenliga bifloden på en sträcka av ytterligare fyra hundra verst.
Framemot klockan 10 kom den unga livländskan upp på däck. Mikael Strogoff gick emot henne.
— Se, syster! sade han och pekade ut över landskapet.
Och utsikten var i sanning vacker. Kamas stränder äro förtjusande. På båda sidor utbreda sig avrundade höjder, beväxta med aspar, alar och stora ekar, och den breda flodens vatten glittrade i solstrålarne.