42
Men den unga flickan tycktes icke fästa sig vid dessa naturskönheter. Hon tänkte endast på det mål, hon ville uppnå, och hennes ögon fingo en underbar glans, då hon såg åt öster.
— Broder, sade hon, hur långt äro vi från Moskva?
— Åtta hundra verst, svarade Mikael Strogoff.
— Åtta hundra av fem tusen! suckade den unga flickan.
Därefter tillade hon:
— Du skall nu få veta, vem jag är, och varför jag reser. Jag heter Nadia Feodor och är dotter till en landsförvisad. Min mor dog i Riga för en månad sedan, och jag ämnar mig nu till Irkutsk, där jag vill uppsöka min far för att dela hans landsflykt.
— Också jag reser till Irkutsk, sade Mikael Strogoff, och jag skall göra allt för att kunna få lämna dig frisk i din fars händer.
— Tack broder, svarade Nadia.
— Hur kunde du våga att ensam ge dig ut på en så lång och livsfarlig resa? frågade Mikael Strogoff.
— Plikten bjuder mig det, broder. Ett barn bör göra allt för sin far.
— Det är sant. Men visste du inte, att det är nästan omöjligt att färdas genom Sibiriens stepper under kriget och upproret?
Man visste ingenting om kriget, då jag lemnade Riga, svarade Nadia. Det var först i Moskva, jag fick veta denna nyhet.
— Och ändå fortsatte du din resa?
— Det var min plikt.
Dessa ord visade tillräckligt denna modiga unga flickas rena och ädla sinnelag.
Hon talade därpå om sin fader, Vassili Feodor. Han hade varit en framstående läkare i Riga ända tills för två år sedan. Då hade det blivit känt, att han var medlem av ett hemligt sällskap i utlandet. Han blev gripen av ryska polisen och förd till Sibiriens huvudstad, där han nu levde i landsflykt. Han skulle likväl där kunnat leva
