Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/49

Den här sidan har korrekturlästs
45

varför en tarantass sällan stjälper, om vägen är aldrig så ojämn, och en stark lädersuflett skyddar de resande mot hetta och regn.

— Syster, sade Mikael Strogoff till Nadia, jag skulle för din skull önskat, att det lyckats mig finna ett bekvämare åkdon.

— Det, som duger åt dig, duger också åt mig, svarade Nadia. Om du hör en klagan komma över mina läppar, må du gärna lämna mig kvar på landsvägen.

En halvtimme senare voro tre posthästar spända för tarantassen. Dessa djur, som voro betäckta med långt hår, liknade björnar, gående på alla fyra. De tillhörde den sibiriska rasen och voro småväxta men lifliga.

Se här, huru postiljonen, d. v. s. kusken, spände för sina tre hästar.

Den största och starkaste kördes in mellan de två långa skalmarne, i vilkas främre ändar var fäst en träbåge, som gick högt över hästens hals, och på vilken hängde tofsar och bjällror. De två andra spändes på var sin sida medelst linor, som gingo till tarantassens fotsteg. För övrigt nästan inga seltyg, och i stället för tömmar vanliga rep.

Postiljonen eller iemschiken, som han kallas på ryska, skulle liksom hästarne ombytas vid varje skjutsställe. Den, som körde tarantassen det första skjutshållet, var sibirier liksom hästarne och lika raggiga som dessa. Då han kom fram med sina hästar, kastade han en forskande blick på de resande i tarantassen. Ingen packning! Således voro de säkerligen icke rika, och det var föga utsikt till drickspengar. Han gjorde en sur grimas.

— Korpar, sade han på sibiriska, korpar efter sex kopek[1] versten!

— Nej, örnar, inföll Mikael Strogoff. Örnar, förstår du, efter nio kopek versten, och drickspengar till på köpet.

En glad klatsch med piskan i luften utvisade iemschikens belåtenhet.

  1. En kopek är ett ryskt kopparmynt av ungefär 2 öres värde.