46
På de ryska postiljonernas språk betyder »korp» det samma som en snål eller fattig resande, som vid skjutshållen betalar hästarne med ett par kopek för varje verst. En »örn» vill säga det samma som en resande, vilken icke är rädd för de höga prisen och dessutom är frikostig på drickspengar.
Nadia och Mikael Strogoff togo genast plats i tarantassen, suffletten slogs ned, ty det var tryckande varmt, och vid middagstiden lämnade tarantassen Perm, bortförd av sina tre hästar i ett moln av damm.
— Hopp, mina duvor! ropade iemschiken. Hopp, mina snälla svalor! Flyg, mina små duvor! Morska upp dig, kusin till vänster! Raska på nu, pappa lilla till höger!
Och hästarne begrepo och lydde honom. Det gick i jämt trav backe upp och backe ned.
Men iemschiken var inte alltid så där sockersöt i munnen. När hästarne saktade farten, haglade skällsorden lika tappert som förut smeknamnen.
— Knalla på, din drumliga latmask! Hör du lymmel i mitten! Vill du röra på benen, din snigel! Jag ska flå dig levande, sköldpadda, och du ska få äta piskhavre, när vi komma fram!
Mikael Strogoff var van vid detta slags fordon och alla dess obehagliga stötar. Nadia däremot kände sig efter några timmar ganska mörbultad. Men hon beklagade sig icke.
— Hur lång tid behövs det att komma över bergen? frågade hon.
— Två dygn, svarade Mikael Strogoff. Det är 350 verst till Jekaterinenburg på andra sidan gränsen, och vi måste resa natt och dag. Kan du uthärda därmed?
— Ja, jag skall inte hindra dig, broder. Vi skola resa natt och dag.
— Du är en oförfärad flicka. Gud skall nog hjälpa dig hem till din far.
Denna dag gick resan raskt undan. Mikael Strogoff sparade icke på drickspengar, och iemschikerna avlöste genast varandra vid varje skjutshåll. Man tog blott några
