få raster för att intaga mat, som tillhandahölls på skjutsstationerna.
Vid aftonens inbrott frågade Mikael Strogoff postmästaren på ett av skjutshållen, om något åkdon nyligen passerat före dem åt Sibirien till.
— Ja, för två timmar sedan, pappa lilla, svarade honom postmästaren.
— Är det en berlinare?
— Nej, en telega.
— Åka de fort?
— Som »örnar».
— Låt genast spänna för!
Vädret var fortfarande vackert, men det började kännas underligt kvavt och tryckande i luften. Man kunde vänta, att ett oväder skulle bryta löst uppe bland bergen, och åskväder i Ural äro fruktansvärda.
Natten förgick dock utan olyckshändelse. Trots de sländiga stötarne av tarantassen kunde Nadia sova några timmar, men Mikael Strogoff vakade hela natten.
Framemot klockan 8 den följande morgonen började man få syn på de mörka massorna av Uralbergen i öster. De voro dock tämligen långt avlägsna, och man kunde icke uppnå dem förr än mot slutet av dagen. Färden över bergen måste alltså ske under den kommande natten.
Denna dag var himlen mulen, och åskan mullrade några gånger svagt i fjärran. Frampå aftonen anlände man till det sista skjutshållet på denna sidan Ural, alldeles vid foten av berget.
Det skulle visserligen ha varit försiktigast att ej ge sig in bland bergen mitt i natten, men Mikael Strogoff hade ingen tid att dröja. Då de lämnade skjutshållet, frågade han postiljonen:
— Befinner sig telegan fortfarande framför oss?
— Ja.
— Hur stort försprång kan den nu ha?
— Omkring en timme.
— Kör, och ni får tredubbla drickspengar, om vi i morgon bittida äro i Jekaterinenburg på andra sidan bergen!