50
intet regn, och fullkomlig vindstilla rådde, men Mikael Strogoff begrep mycket väl, att detta blott var lugnet före stormen.
Han lät därför hålla stilla en halvtimme för att vidtaga vissa anordningar för deras säkerhet. Suffletten, som lätt skulle hava kunnat bortryckas av en stormil, fastbands säkrare med starka rep. Man fördubblade hästarnes draglinor, och hjulnaven omlindades med halm för att mildra stötarne, som voro svåra att undvika i den mörka natten. Slutligen förenades fram- och bakdelen av tarantassen ännu starkare genom en särskild tvärbjälke, som fästes med naglar och skruvar.
— Nu äro vi färdiga, Nadia, sade Mikael Strogoff.
— Kör! svarade den unga flickan.
Tarantassen sattes åter i rörelse uppför bergens avsatser. Det var nu alldeles kolmörkt, men på vardera sidan om kuskbocken hade man uppsatt en liten lykta, som kastade ett svagt sken över vägen.
Inemot klockan elva började blixtarne upplysa himlen. Vid deras plötsliga sken kunde man se de skrovliga bergväggarne och de avgrunder och svalg, som här och där gapade utmed vägen.
— Huru dags kunna vi ha uppnått spetsen av passet? frågade Mikael Strogoff iemschiken.
— Klockan 1 i natt, om vi någonsin komma dit, svarade denne.
— Är du rädd?
— Jag tror, det blir vår sista resa.
— Åh prat! Inte skall vi tappa kuraget för ett åskväder!
— Hopp då, mina duvor! ropade iemschiken och gjorde en kraftig klatsch med piskan.
I detta ögonblick hördes ett sorl i fjärran. Orkanen bröt nu lös, men den rasade ännu blott i de högre luftlagren. Vid det bländande skenet av en blixt, som omedelbart följdes av ett förskräckligt brak, såg Mikael Strogoff, hur stora tallar kullvräktes på sluttningarna av bergens toppar. En lavin av krossade trädstammar kom farande
