52
— Var inte rädd, Nadia! ropade Mikael Strogoff.
— Jag är inte rädd, broder, svarade den unga flickan med stadig röst.
— Vi måste vända och fara tillbaka, jämrade sig iemschiken.
— Nej, sade Mikael Strogoff. Vi måste framåt. Högre upp skall berget skydda oss.
— Men hästarna streta emot.
— Gör som jag och drag dem uppåt!
— Orkanen kan återkomma.
— Vill du lyda?
— Befaller du det, herre?
— Det är Fadern själv, som befaller det, skrek Mikael med tordönsstämma.
— Framåt då, mina svalor! ropade iemschiken, i det han fattade högerhästen, under det Mikael Strogoff gjorde likaledes med den vänstra.
Med förenade krafter drogos hästarna uppför sluttningen, och på detta sätt kom tarantassen några hundra steg framåt, allt under det stormen röt, blixtarna fräste, åskan brakade och avbrutna trädstammar kastades som spånor utför branterna.
Plötsligen varseblev man vid skenet av en blixt ett stenblock, som kom nedrullande med växande fart rakt över tarantassen.
Iemschiken uppgav ett skri av förfäran. Hästarna stodo som förlamade och kunde icke fås ett steg framåt, trots de båda männens förenade ansträngningar.
Ett ögonblick till, och tarantassen, i vilken Nadia befann sig, skulle ha krossats i smulor.
Men Mikael Strogoff var av den sortens människor, som få övernaturliga krafter och ögonblickliga ingivelser, när en dödsfara hotar. Han satte ryggen mot den mellersta hästens bringa och spände hälarna fast i marken. Med jättekrafter drev han hästarna inom två sekunder fem eller sex steg tillbaka. Det ofantliga stenblocket kom rusande framför hästarnas huvuden och snuddade vid Mikael Strogoffs bröst.
