— Broder! utropade Nadia förskräckt.
— Nadia, svarade Mikael Strogoff, var inte rädd, Nadia!
— Det är inte för mig jag är rädd, broder.
— Gud är med oss, syster.
— Ja, med mig helt säkert, efter han fört dig i min väg.
Ovädret rasade nu som värst. Blixtarna ljungade utan avbrott, och marken skälvde vid de våldsamma åskdundren, som om hela Ural skakats i sina grundvalar.
De båda männen drogo hästarna och tarantassen med förtvivlade ansträngningar ännu några hundra steg uppför sluttningen, alltjämt i största fara att begravas av laviner eller slungas ned i någon gapande klyfta.
Då upptäckte man till all lycka en urhålkning i klippväggen, där tarantassen kunde sättas i skydd mot den förfärliga stormen.
— Gud vare lov! sade Mikael Strogoff och lyfte blicken tacksamt mot himlen. Ser du nu, syster, att Gud är med oss?
— Ja, broder, svarade den unga flickan.
— Hur brått vi än ha, fortfor Mikael, måste vi dock stanna här, tills det värsta gått över. Nedfärden utför bergen skall också bli lättare, sedan dagsljuset inträtt.
Klockan var nu 1 på natten. Regnet började falla, och snart öste det ned i väldiga floder. Men på samma gång saktade orkanen något, och åskdundret blev under några minuter mindre häftigt.
I detta ögonblick hördes genom stormen ett skrik av en mänsklig röst. Nadia fattade häftigt Mikael Strogoffs hand och viskade:
— Nödrop, broder! Hör!
Under det korta uppehållet i orkanen hördes verkligen rop från övre delen av vägen och på tämligen nära håll. Det lät såsom förtvivlade ångestrop, sannolikt kommande från någon nödställd resande.
Mikael Strogoff lyssnade.
— Det är resande, som ropa på hjälp, sade Nadia.
— Jag vill uppsöka dem, sade Mikael Strogoff.
