Den andre korrespondenten mumlade något, som skulle föreställa en hälsning, och ämnade just presentera sin kamrat, Alcide Jolivet, då Mikael Strogoff avbröt honom och sade:
— Behövs inte, mina herrar. Vi ha gjort ressällskap på Volga och känna varandra.
— Ah, mycket rätt! Alldeles rätt, herr — — herr — —, hur är namnet?
— Nikolas Korpanoff, handlande frän Irkutsk, svarade Mikael Strogoff. Men sägen mig, vilket äventyr har hänt, som tyckes vara så roligt för den ene och så ledsamt för den andre?
— Jo, kan ni tänka er något galnare, sade Alcide Jolivet. Den där ohängde postiljonen har farit sin kos med framsätet av sitt eländiga åkdon, lämnande oss i sticket här på bakdelen. Ingen vägvisare, inga hästar! Är det inte högst lustigt?
— Inte lustigt alls, brummade engelsmannen.
— Jo visst, bäste kamrat! Kan ni då aldrig lära er att ta' saker och ting från den lustiga sidan?
— Nå, säg mig då, hur man i all rimlighets namn ska' kunna fortsätta resan!
— Ingenting är lättare, svarade den glade fransmannen. Jag spänner er med ett par linor för den här utmärkta bakvagnen, sätter mig själv i sätet, fattar tömmarna och ropar som iemschiken: »hopp, min lilla duva!» och ni travar som en äkta posthäst.
— Herre! skrek engelsmannen ursinnig. Detta skämt är verkligen högst opassande, och — — —
— Se så, se så, lugna er, käre vän! Då ni tröttnar att galoppera, byta vi platser. Ni sätter er i kärran, jag spänner mig själv i linorna, och ni ska' få kalla mig en gammal utsliten åkarkamp, om jag inte trafvar lika bra som en skjutshäst.
— Jag vet likväl ett bättre sätt, inföll nu Mikael Strogoff, som skrattande lyssnat på den lustige fransmannen. Jag lånar er min ena häst. Den spänna vi för bakdelen