58
av er skjuts, och så hålla vi tillsammans vårt intåg i Jekaterinenburg.
— Hurra! skrek Alcide Jolivet förtjust! Med en häst och en halv vagn kunna jag och min kamrat resa till världens ände, Herr Korpanoff, ni är bestämt en alldeles utomordentligt bra karl.
— Instämmer! ropade Harry Blount.
— Om ni nu behaga följa mig, mina herrar, återtog Mikael Strogoff, så skola vi gå till min tarantass.
— Men telegan? anmärkte engelsmannen.
— Var inte rädd, att den flyger sin kos, min käre Blount! utropade Alcide Jolivet. Den står så säkert rotfast, där den står, att om man lämnade den där, skulle den skjuta blad nästa vår.
— Men iemschiken, den uslingen! Han ska' väl för allt i världen komma och hämta sin halva telega?
— Ja, om han visste, att han tappat den, sade Mikael Strogoff.
— Det måtte han väl veta.
— Han. Nej, därom har han säkert inte minsta aning, och det är i allra bästa avsikt, han kör sin halva vagn till Jekaterinenburg.
— Nå, det måtte jag då säga — —!
— Kom nu, mina herrar! återtog Mikael Strogoff, så skola vi köra tarantassen hit.
— Alla tre begåvo sig i väg tillbaka, och det gick nu lätt, alldenstund man hade vinden på ryggen.
Under vägen omtalade den alltid lika språksamme Alcide Jolivet för Mikael Strogoff, att han och hans kamrat ämnade sig till skådeplatsen för kriget i Sibirien. Kuriren å sin sida berättade att han och hans syster skulle ända till Irkutsk.
— Det blir en ganska kinkig resa, sade Alcide Jolivet, ty tartarerna ha utbrett sig över en stor del av västra Sibirien.
— Jag vet det, svarade Mikael Strogoff.
— Vet ni också, att de snart komma att få en skicklig anförare från själva Ryssland?
