— Nej, därom har jag ingenting hört.
— Det är en förrädare, som under förklädnad lyckats passera gränsen, och som nu är på väg till tartarernas läger.
— Vad heter han?
— Överste Ivan Ogareff.
— Ah! utbrast Mikael Strogoff överraskad. Jag har hört talas om honom, men jag trodde, att han hölls kvar i Ryssland av det stränga påbudet.
— Nej, han lärer varit med på ångbåten till Kasan, och där har han tagit landvägen genom det södra passet i Ural, förklädd till zigenare.
— Till zigenare?
— Ja. Han låtsade sig vara en gammal gubbe och hade omkring sig en flock zigenarflickor för att inte bli misstänkt.
— På en gång stod allt klart för Mikael Strogoff. Den gamle zigenaren, med vilken han två gånger sammanstött under sin resa, hade sålunda inte varit någon annan än förrädaren Ivan Ogareff. Nu förstod han, varför denne zigenare varit så rädd för att låta se sig, varför han talat om att döda den utsände kuriren, varför han på förhand hade så väl reda på regeringens anordningar, och varför Sangar så envist betraktat honom på ångbåten. Denne farlige man måste undvikas, så vitt möjligt var, och det gällde således att komma före honom till Ischim.
Då de tre männen voro komna ungefär halvvägs, fingo de se ett eldsken i närheten av den plats, der iemschiken höll med tarantassen. Åskan hade antänt en furudunge bredvid berget, och branden utbredde sig alltmer till följd av den häftiga stormen.
De tre männen påskyndade sina steg, då de plötsligt träffades av en ny överraskning. Den skarpa knallen av ett pistolskott hördes från det ställe, där Mikael Strogoff kvarlämnat tarantassen.
— Ah! utropade Mikael Strogoff. Pistolskott! Månne Nadia är i någon fara? Framåt, mina herrar!
Och i fyrsprång ilade han av utåt vägen. De båda
