62
Den modiga Nadia tappade inte huvudet. Björnen, som strax i början inte märkte henne, kastade sig vrålande över den kvarvarande hästen. Nadia sprang fram till tarantassen, fattade den ena av Mikael Strogoffs båda pistoler och gick den ursinniga björnen djärft in på livet. Just som björnen stod i begrepp att slå ned den skälvande hästen med ramarne, sände hon honom på två stegs avstånd en kula mitt i bringan.
En pistolkula förmår likväl inte särdeles mycket mot en tjockhudad björn. Ursinnig över att ha fått en rispa i skinnet, vände sig odjuret mot den unga flickan. Hon undvek hans ramar genom att springa runt omkring tarantassen, vars linor hästen försökte slita av.
Men om man miste även den sista hästen, skulle det bli omöjligt att fortsätta resan. Nadia gick därpå ännu en gång rakt på björnen, och just i det ögonblick, då hans ramar skulle slå ned över hennes huvud, gav hon med beundransvärd kallblodighet för andra gången eld mot honom,
Det var detta andra skott, som smällde på några stegs avstånd från Mikael Strogoff. Med ett enda språng kastade han sig mellan björnen och den unga flickan. Den sibiriske björnjägarens son var från barndomen van att handskas med sådana bestar. Hans arm gjorde en enda kraftig rörelse nedifrån uppåt, och som en orörlig massa föll det ofantliga djuret till marken, uppskuret från buken ända upp till strupen.
— Du är väl inte sårad, syster? frågade han, i det han störtade fram till den unga flickan.
— Nej, broder, svarade Nadia.
I detta ögonblick anlände de två korrespondenterna. De hade hört Nadias skott och hade sett Strogoffs snabba manöver.
— Utmärkt, herr Korpanoff! sade Alcide Jolivet. För att vara en vanlig köpman sköter ni jaktknifven mycket väl.
— I Sibirien, min herre, svarade Mikael Strogoff, äro vi tvungna att kunna litet av varje.
