Mikael Strogoff tog nu ett steg framåt.
— Dessa hästar äro beställda av mig, sade han.
— Vad angår det mig? Jag måste ha dem. Fort! Jag har ingen tid att förlora!
— Inte jag heller, svarade Mikael Strogoff, som ville förbli lugn, fast han blott med möda kunde styra sin vrede.
Nadia stod bredvid honom, hon också lugn men inom sig orolig, att något ledsamt nu skulle följa, som det var bäst att undvika.
— Nog! upprepade den resande.
Därefter vände han sig till postmästaren och skrek med en hotande åtbörd:
— Låt spänna hästarna från den där tarantassen och ställ dem för mitt åkdon!
Den högst förlägne postmästaren visste icke, vem han skulle lyda, och blickade frågande än på den oförskämde resanden, än på Mikael Strogoff.
Denne senare tvekade ett ögonblick. Han ville icke framvisa sin podaroschna, som gav honom rättighet att taga de hästar han behövde, ty då skulle han ha förrått, vem han var. Icke heller ville han fördröja sin resa, och allra minst ville han börja en strid, alldenstund hans liv under denna resa icke tillhörde honom själv utan tsaren.
De två korrespondenterna betraktade kuriren, färdiga att bistå honom, om han påkallade deras hjälp.
— Hästarna stanna kvar framför min vagn, sade Mikael Strogoff lugnt och bestämt.
Den resande gick nu fram till honom, lade handen våldsamt på hans axel och sade:
— Jaså, du vill inte lämna hästarna?
— Nej, svarade Mikael Strogoff.
— Nåväl, då skola vi slåss om dem. Försvara dig, ty jag skall inte skona dig!
Med dessa ord drog den resande sabeln ur baljan och ställde sig beredd till strid.
Nadia kastade sig framför sin ädle beskyddare. Harry Blount och Alcide Jolivet närmade sig honom.
