— Jag slåss inte, svarade Mikael Strogoff kort och lade armarna i kors över bröstet.
— Slåss du inte?
— Nej!
— Inte en gång nu? utropade den resande och gav Mikael Strogoff med piskskaftet ett slag över axeln.
Vid denna förolämpning blev Mikael Strogoff förfärligt blek. Hans händer lyftes, som om de ville krossa den oförsynte resanden. Men genom en ytterlig ansträngning lyckades han behärska sig.
— Nå, vill du slåss nu, fege usling! upprepade den resande grovt och rått.
— Nej, svarade Mikael Strogoff, vilken icke rörde sig ur stället, men oavvänt såg den resande in i ögonen.
— Hästarna, men genast! sade nu denne.
Med dessa ord lämnade han rummet.
Postmästaren följde honom, sedan han dock kastat på Mikael Strogoff en föraktlig blick.
De två korrespondenterna hade med största förvåning bevittnat detta uppträde. Om Mikael Strogoff blott hade velat slåss med den främmande uslingen, skulle de med största nöje ha hjälpt honom. Men då han själv avstod därifrån, brydde de sig inte om att blanda sig i saken. De visste icke, att tsarens oförskräckta kurir, som aldrig fruktade döden, var skyldig att icke sätta sitt liv i någon fara, så länge han bar det dyrbara brevet på sig. De ansågo därför Mikael Strogoffs medgörlighet bero på rädsla och visade öppet sin avsky därför.
— Fy! sade Alcide Jolivet till Harry Blount. Att en man, som så bra sprättar upp Uralbergens björnar, kan vara så feg! Det hade jag aldrig kunnat tro honom om.
Ett ögonblick därefter tillkännagåvo pisksmällar och rasslandet av hjul, att den resande i postdiligensen lämnade skjutshållet med Mikael Strogoffs hästar.
Nadia och Mikael kvarstodo i rummet, den förra orörlig, den senare skälvande av vrede.
Med händerna alltjämt korslagda över bröstet hade tsarens kurir satt sig. Han liknade en staty. Emellertid
