Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/79

Den här sidan har korrekturlästs
75

— För fäderneslandet och för Fadern, mumlade han, då han slutat sin aftonbön.

Han lät kalla till sig postmästaren och frågade honom:

— Känner du den mannen, som tog mina hästar?

— Nej.

— Vem tror du denne man är?

— En herre, som förstår att göra sig åtlydd.

— Skall detta vara en anmärkning mot mig?

— Ja, ty det finnes saker, som ej ens en simpel köpman tar emot utan att ge igen.

— Vilka saker?

— Piskrapp, unge man!

Mikael Strogoff gick fram till postmästaren, lade båda sina händer på hans axlar och sade med en röst, som var lugn men förfärande genom sitt allvar:

— Gå din väg, jag skulle eljest kunna döda dig!

Denna gång hade postmästaren förstått honom.

— Det finns ändå ruter i honom, mumlade han förfärad.

Kl. 8 på morgonen den följande dagen voro tre starka hästar spända för tarantassen, Mikael Strogoff och Nadia togo plats däri, och Ischim hade snart försvunnit bakom en krökning av vägen.

Kl. 4 på eftermiddagen övergick man floden Ischim. Av färjkarlarna fick Mikael Strogoff veta ledsamma nyheter från kriget. Nära staden Omsk håde stått en drabbning, i vilken ryssarna blivit slagna. De hade dragit sig tillbaka, och bönderna hade i massa lämnat provinsen. Man flydde åt alla håll undan Feofar Khans trupper, ty dessa begingo förfärliga våldsamheter, plundring, stöld, brand och mord.

När Mikael Strogoff hörde dessa nyheter, påskyndade han ännu ivrigare sin resa för att om möjligt hinna igenom Omsk, innan Feofar Khans trupper hunno intaga denna stad. Iemschiken uppmuntrades med rikliga drickspengar, och hästarna flögo fram som örnar över steppen.

Nadia kom helt hastigt att tänka på Mikael Strogoffs moder, som hon visste skulle bo i Omsk.