76
— Hur tror du, det går med din moder, om fienderna storma Omsk? frågade hon sin följeslagare.
— Min mor är en kraftig kvinna, svarade Mikael Strogoff. Hon skall nog veta att skydda sig.
— Gud give det! sade Nadia. Jag skall hälsa på henne, broder. Då du kallar mig syster, vill jag vara hennes dotter.
— Kanske min mor lyckats lämna Omsk, sade Mikael Strogoff.
— Men om hon är kvar, stannar du väl en timme för att hälsa på henne?
— Jag skall icke göra det, Nadia.
— Varför? Ack, min bror, hur kan du handla så?
Mikael Strogoffs bröst hävdes av några våldsamma suckar.
— Fråga icke, Nadia! sade han upprörd. Jag kan nu blott säga dig, att jag icke får, icke kan hälsa på min mor.
— Lugna dig, broder! sade den unga flickan milt. Jag förstår, att något hemlighetsfullt, något förfärligt driver dig framåt, jag skall icke fråga dig mera.
Den 25 juli kl. 4 på eftermiddagen ankom tarantassen till stranden av floden Irtisch, efter att ha tillryggalagt 200 verst från Ischim.
Irtisch är en stor biflod till Ob. Över de breda sibiriska floderna leda i allmänhet inga broar, utan man färdas om sommaren över dem på stora färjor, som kunna taga både hästar och vagnar om bord. Detta är ofta förenat med stora faror, då strömdraget är alltför starkt. Om vintern däremot, då alla vattendrag ligga tillfrusna, är färden över dem ganska lätt.
Vid denna tid på året hade Irtisch svämmat över sina bräddar, och Mikael Strogoff insåg, att överfarten skulle bli ganska svår. Likväl tvekade han icke ett ögonblick. Efter en halvtimmes ansträngningar lyckades det färgkarlarne att få tarantassen och de tre hästarna om bord. Därpå stego Mikael Strogoff, Nadia och iemschiken i, och man lade ut.
