Under de första minuterna gick allt bra. Männen drevo fram färjan med långa båtshakar, vilkas nedersta ändar stötte mot flodens botten, så länge denna icke var alltför djup. Men i samma mån man närmade sig flodens mitt, blev vattnet djupare, och slutligen nådde båtshakarna icke botten.
Färjan blev nu svår att styra. Den snurrade runt i virvlarna och hotade att driva med strömmen. Genom att begagna båtshakarna som åror lyckades dock färjkarlarne att hålla den någorlunda i kursen, och man hade god förhoppning att nå motsatta stranden, om än i något sned riktning.
Man befann sig nu ungefär mitt i floden. Mikael Strogoff hade rest sig upp på färjan för att bättre kunna överblicka ställningen, då han händelsevis kom att kasta blicken uppåt floden.
— Ah! utropade han överraskad och grep Nadia häftigt i handen.
— Vad är det broder? frågade Nadia.
— Se! sade Mikael Strogoff och pekade uppåt floden.
Allas blickar riktades åt samma håll.
— Tartarerna, tartarerna! skrek en av färjkarlarne i förfärad ton.
Det var verkligen ett tjugutal båtar, som voro bemannade med tartariska krigare. De kommo ilande utför Irtisch, framdrivna såväl av den starka strömmen som av kraftiga årtag. Man kunde beräkna, att de inom några minuter skulle hava uppnått färjan.
I sin förskräckelse ville färjkarlarne kasta sig i strömmen för att simmande bege sig i land.
— Mod, mina vänner! utropade Mikael Strogoff. Ni få femtio rubel[1], om vi uppnå högra stranden, innan båtarna hinna hit.
Uppeggade av detta löfte, började färjkarlarne att ro med förtvivlade ansträngningar. Men det synes nästan omöjligt att hinna undan tartarerna.
- ↑ En rubel är ett ryskt silvermynt av nära två kronors värde.