Sida:Tsarens kurir 1917.djvu/84

Den här sidan har korrekturlästs

80


FJORTONDE KAPITLET.
Moder och son.

Samma dag som denna händelse tilldrog sig på floden Irtisch, hade Omsk fallit i tartarernas händer. Den ryska garnisonen, som utgjorde omkring 2,000 man, hade gjort ett tappert motstånd men slutligen nödgats vika för övermakten.

Den styrka, som intagit Omsk, utgjorde blott en del av tartarernas väldiga armé. Själva huvudstyrkan låg under Feofar Khans eget befäl längre österut, där den ett par dagar förut intagit staden Tomsk. Det skulle därför svårligen ha lyckats för den lilla underavdelningen att bemäktiga sig Omsk, om den icke till befälhavare fått en rysk officer, som icke skydde att bli förrädare mot sitt eget fosterland.

Denne man var överste Ivan Ogareff.

Dagen förut hade han i postdiligens ankommit från Ryssland till de tartariska trupperna, och genast enligt Feofar Khans önskan övertagit befälet.

Ivan Ogareff var till sin natur lika grym, hatfull och blodtörstig som han var skicklig såsom officer. Han skulle utan tvekan ha kunnat göra sig till bödel, om så hade behövts. Feofar Khan hade i honom fått en underbefälhavare efter sitt sinne, en man som liknade honom själv.

Sedan tartarerna nu blivit herrar över västra Sibirien, var det deras avsikt att tåga till östra Sibiriens huvudstad, Irkutsk, där, som vi veta, ryske storfursten befann sig. Kunde de underlägga sig även denna stad, var därmed nästan hela Sibirien i deras våld.

Irkutsk var Ivan Ogareffs egentliga mål.

Det var denne förrädares plan att intränga i staden och under ett falskt namn vinna storfurstens ynnest och förtroende. Detta kunde ganska väl lyckas, emedan stor-