han icke velat besöka sin mor för att lämna henne någon hjälp eller tröst i denna svåra prövning, men detta var omöjligt.
— Må Gud beskydda henne och Nadia! viskade han tyst för sig själv. Ännu har jag ingen rättighet att tänka på dem.
I detsamma ryggade han ett steg tillbaka och drog sig snabbt in i en portgång vid sidan av gatan. Han hade varseblivit en rysk officer, som i sporrsträck kom ridande i spetsen för en trupp tartarer.
— Vem är denne officer? frågade han sin följeslagare.
— Det är Ivan Ogareff, svarade sibiriern med en röst, som darrade av vrede och hat.
— Han! utbrast Mikael Strogoff i en ton av raseri, som han knappast förmådde styra.
Och den raske kuriren hade skäl till denna förbittring. Han hade i officeren igenkänt den man, som på skjutsstationen i Ischim fråntog honom hans hästar.
Det var verkligen förrädaren Ivan Ogareff, med vilken Mikael Strogoff tre gånger förut hade stött samman, Det var han, som i Nischni-Novgorod och på ångbåten varit förklädd till en gammal krokryggig zigenare. Genom det södra passet i Uralbergen hade han lyckats smyga sig in i Sibirien, Där hade han lämnat zigenartruppen efter sig, lagt av sin förklädnad och i postdiligens dag och natt skyndat att förena sig med Feofar Khans trupper vid Omsk. Genom att röva till sig Mikael Strogoffs hästar vid Ischim hade han kunnat hinna fram till Omsk före denne.
Om Mikael Strogoff hade fullgjort sitt viktiga uppdrag och sålunda varit sin egen herre, skulle han utan besinning ha kastat sig över förrädaren och strypt honom som en hund. Nu måste han vänta. Då rätta stunden var inne, skulle han nog veta att återfinna honom.
De båda männen fortsatte sin vandring och uppnådde snart posthuset, som på samma gång var skjutsstation. Det lyckades Mikael Strogoff att till högt pris få köpa en häst. Någon vagn behövde han icke, alldenstund han nu måste resa ensam.
