84
Klockan var nu 4 på eftermiddagen. Av försiktighet stannade Mikael Strogoff kvar på stationen, tills mörkret inbrutit. Det skulle då bliva lättare att genom fiendernas trupper komma obemärkt ut ur staden.
I den stora salen på posthuset var mycket folk samlat. Man pratade ivrigt om kriget och utsikterna för de ryska trupperna att kunna återtaga Omsk och Tomsk. Mikael Strogoff satte sig ned och lyssnade uppmärksamt men blandade sig icke i samtalet.
Plötsligen hörde han ett rop, som trängde till djupet av hans själ. Han spratt häftigt till, och hans öra träffades av dessa två ord:
— Min son!
Den gamla Marfa, hans moder, stod framför honom. Darrande av glädje sträckte hon armarne emot sonen. Mikael Strogoff reste sig upp. Han ville kasta sig i hennes armar.
Men tanken på plikten och den fara, varav både han och hon hotades, höll honom ögonblickligen tillbaka. Alla visste ju, att Marfa Strogoffs son tillhörde tsarens kurirkår, och bland folket i salen fanns det kanske spioner.
Han låtsade sig därför icke känna den gamla kvinnan och rörde sig icke ur fläcken.
— Mikael, ropade hans moder.
— Vem är ni, min goda kvinna? frågade Mikael Strogoff med tillkämpat lugn.
— Vem jag är? Frågar du, vem jag är, mitt barn! Känner du då inte längre din mor?
— Ni bedrar er, svarade sonen kallt. En likhet förvillar.
Den gamla Marfa gick rakt fram mot Mikael Strogoff och sade häpen:
— Är du inte Peter och Marfa Strogoffs son?
Den unge mannen skulle ha velat ge sitt liv för att få sluta modern till sitt bröst. Men om han givit efter, hade det varit ute med honom och kanske också med henne. Därför kuvade han sina känslor och slöt ögonen
