för att slippa se den smärta, som avmålade sig i hans vördade moders ansikte.
— Jag är inte den ni säger, min goda kvinna, sade han och vek några steg tillbaka.
— Mikael! ropade ännu en gång den gamla modern.
— Jag heter inte Mikael. Jag är Nikolas Korpanoff, köpman från Irkutsk.
Därpå lämnade han tvärt salen. Men i dörren hörde han ännu en gång bakom sig dessa ord:
— Min son, min son!
Den gamla Marfa sjönk nästan livlös ned på en bänk. Förnekad av sin egen son! O, vad hade väl kommit åt honom! Hade han blivit vansinnig eller var han nu så högmodig, att han blygdes för sin gamla mor?
Men plötsligt sprang hon upp och slog handen för pannan. En tanke for som en blixt genom hennes själ.
— Aha, tänkte hon, nu förstår jag, varför han icke ville känna igen mig. Han är tsarens kurir, han har fått något hemligt uppdrag att utföra, och han får icke låta någon ana, vem han är. Det smärtade honom att icke få omfamna mig, det såg jag. Jag känner min son, han offrar allt för sin plikt. Men han älskar mig, och han skall komma tillbaka, när han blir fri, och förklara mig allt. Var du lugn, käre son! Din mor skall icke förråda dig.
— Jag tog miste, sade hon till dem, som överhopade henne med frågor. Mina ögon bedrogo mig. Den unge mannen var inte min son. Det var inte hans röst.
Emellertid hade en spion skyndsamt ilat till Ivan Ogareff, och tio minuter därefter inställde sig en tartarisk officer i posthuset.
— Kom! sade officeren.
Med fasta steg följde Marfa Strogoff honom till det tartariska lägret på stora torget. Ivan Ogareff väntade henne där.
— Ditt namn? frågade han strävt.
— Marfa Strogoff.
— Du har en son?
— Ja.
