honom i hans plikt. Så länge han bar det dyrbara brevet på sig, behärskades han av blott en enda tanke, och det var att så fort som möjligt komma fram till sitt mål. Alla hans tankar, känslor och önskningar kunde sammanfattas i dessa enkla ord: allt för fosterlandet!
Men hur brått han än hade, fick han icke överanstränga sin häst, ty det var osäkert, om han i hast kunde finna en annan. Därför rastade han en halvtimme då och då för att låta hästen flåsa ut. Endast med svårighet lyckades han här och där finna någon föda åt sig själv och foder åt sin häst, ty tartarerna hade plundrat över allt.
Klockan nio på morgonen följande dag hade Mikael Strogoff tillryggalagt en sträcka av 120 verst. Hästen var nu så utmattad, att han måste unna honom några timmars vila.
Hittills hade kuriren haft hård mark under fötterna, men nu började på en sträcka av 300 verst de gyttjiga sumpmarker, som äro kända under namn av Baraba-träsken. Dessa bilda ett slags bäcken, en samlingsplats för allt det regnvatten, som icke kan upptagas av floderna Obi och Irtisch. Marken i detta ofantliga bäcken består helt och hållet av lera. Denna är ogenomtränglig, varför vattnet stannar kvar i alla fördjupningar.
Där går emellertid vägen till Irkutsk fram och den resande måste med största möda och med stora faror arbeta sig igenom dessa träsk, där sommarvärmen framkallar osunda ångor och en ofantlig massa av giftiga insekter.
Vägen löpte fram, än mellan manshögt gräs, än mellan buskar och snår av höga vattenväxter. Över de sankaste ställena voro flottbroar lagda, på vilka åkdon kunde komma fram, på andra ställen hade man lagt plankor och bräder, vilka sviktade under hästarnas fötter.
Mikael Strogoff förde med båda händerna en förtvivlad kamp mot de milliarder av insekter, som vimlade i luften, harkrankar, myggor, knott, bromsar och alla andra slags småkryp, som knappast kunna ses med blotta ögonen. Men den, som led ännu värre av dessa giftiga tvåvingar,
