till dem: denna yngling är allt det, som jag önskar, och alla de skatter, som finnas här, tillhöra er. — Ditt beslut kan icke annat än lofprisas, — svarade de, men tänkte icke desto mindre på ondt emot mig. — Vi fortsatte vår resa med gynnande vind, lemnade det farliga hafvet och kommo in i ett tryggare, öfver hvilket vi seglade under några dagars tid, tilldess vi kommo i närheten af staden El-Basrah, hvars byggnader hägrade framför oss mot aftonen. Men så snart ynglingen och jag somnat, togo mina systrar oss med vår bädd samt kastade oss uti hafvet. Ynglingen kunde icke simma, utan drunknade; Gud anvisade honom ett rum bland martyrernas tal, medan jag blef antecknad bland dem, hvilkas lif ännu skulle bevaras. Så snart jag vaknade och fann mig flyta på hafvet, sände derföre Gud mig ett trästycke, vid hvilket jag höll mig fast, hvarefter vågorna kastade upp mig på stranden af en ö.
Under det återstående af natten vandrade jag omkring på ön; men mot morgonen varseblef jag en landtunga, på hvilken det syntes spår efter menniskofötter, och hvilken förenade ön med fasta landet. Solen hade nu gått upp, jag torkade mina kläder vid hennes strålar och gick framåt på den fotstig, som jag upptäckt, tilldess jag kom nära till den strand, der staden står. Här varseblef jag en liten orm, som närmade sig till mig och förföljdes af en stor orm, hvilken sökte uppsluka den förra; den mindre ormens tunga hängde fram ur dess gap, så uttröttad var han, och deraf väcktes mitt medlidande. Jag fattade derföre en sten och kastade denna på den större ormens hufvud, så att han ögonblickligen dog; men den mindre ormen utvecklade nu ett par vingar och sväfvade högt uppåt himmeln, lemnande mig ytterligt förvånad öfver hvad jag sett. Med detsamma kände jag mig så uttröttad, att jag lade mig ned och insomnade; men efter en liten stund vaknade jag och såg bredvid mig en jungfru, som sagta gned mina fötter med sin hand. Jag satte mig genast upp, ty jag skämdes öfver att hon skulle göra mig denna tjenst, och sade till henne: hvem är du? Och hvad änskar du? — Har du så snart förgätit mig? — utropade hon. — Jag är den, hvilken du nyss bevisat en välgerning, och hvars fiende du nedlagt. Jag är den lilla orm, som du räddade från en stor sådan, ty jag är en qvinlig ande, och den stora ormen var en manlig ande af mina fiender. Ingen annan än du befriade mig ifrån honom, och af tacksamhet derför flög jag, så snart du gjort mig denna tjenst, till skeppet, från hvilket dina systrar kastat dig i hafvet, och förflyttade till
