114
befinner sig! Han närmade sig derefter till mannen och sade till honom: o sheik, hvarmed sysselsätter du dig? — Min herre, — svarade den gamle mannen, — jag är fiskare och har hushåll att underhålla; jag gick hemifrån vid middagstiden och har varit ute tills nu; men Gud har icke beskärt mig någonting till föda åt de mina; derföre blef jag led vid lifvet och önskade mig döden. — Vill du, — sade khalifen, — i vårt sällskap vända om ned till floden och ställa dig på stranden af Tigris samt kasta ut ditt nät för min räkning, i fall lyckan kanske vill följa med mig? Om du det vill, skall jag för hundrade guldstycken köpa din fångst, hurudan denna ock må vara. — Fiskaren blef glad, när han hörde detta anbud, och sade: vid mitt hufvud! jag vill lyda dina befallningar; jag skall vända om tillika med er. — Han begaf sig tillbaka till floden, kastade ut sitt nät, väntade, tills det hade sjunkit, och fattade sedan uti repen samt drog nätet till land; då låg deruti en tung, låst kista. Khalifen undersökte genast kistan och fann henne vara ansenligt tung; han lemnade hundrade guldstycken åt fiskaren, som gick sin väg, medan Mesrur, biträdd af Djàfar, tog upp kistan; åtföljde af khalifen begåfvo de sig till palatset, der de tände ljus och ställde kistan framför khalifen. Djàfar och Mesrur bröto nu upp henne och funno derinuti en korg af palmblad, hopsydda med rödt ullgarn. De skuro sönder garnändarna och sågo inuti korgen ett stycke af en matta; när denna lyftes upp, funno de derunder en slöja, och under slöjan låg en qvinna, hvit som smält silfver, men död och huggen i stycken.
När khalifen blifvit detta varse, började tårar rinna utför hans kinder, och med en vredgad blick på Djàfar utropade han: du hund bland vezirer, skola menniskor bli dödade under min regering och kastas i floden, på det min ansvarsbörda måtte bli ytterligare stegrad? Vid Allah, det är min skyldighet att för denna qvinnas skull utkräfva hämd på den, som dödat henne, och att taga hans lif! — Derefter sade han till Djafar: så sannt jag leder min börd från khaliferna, Abbas' söner, om du icke skaffar mig reda på den, som mördat denna qvinna, på det jag måtte kunna förskaffa henne hämd öfver mördaren, skall jag korsfästa dig vid porten till mitt palats och fyratio af din slägt tillika med dig! — och khalifen var utom sig af vrede. — Förunna mig ett uppskof af tre dagar! — sade Djàfar. — Jag förunnar dig detta uppskof, — var khalifens svar. — Djàfar lemnade honom nu och tog vägen genom staden, under det han djupt be-
