148
igen, torkade han bort blodet, skar ett stycke linne ifrån sin turban och lindade det kring sitt hufvud, kände sig missbelåten med sig sjelf och sade: jag gjorde orätt mot ynglingen, då jag stängde min bod och följde honom; han kunde icke gerna tro annat, än att jag hade brottsliga afsigter. Han återvände till sin bod och sysselsatte sig med försäljningen af sina varor, men kunde dervid icke undertrycka sin längtan efter sin moder, som befann sig uti Basrah.
Veziren, hans farbroder, qvarstadnade uti Damask tre dagar och afreste derifrån till Hems, från hvilken stad han vidare fortsatte sin resa, anställande undersökningar öfver allt der han stadnade, tilldess han kommit till Maridin och Mosul och Djarbekr. Han fortsatte sin resa ända till Basrah, och när han kommit dit samt valt sig ett härberge derstädes, infann han sig hos sultanen, som mottog honom med aktning och hedersbetygelser samt frågade efter orsaken till hans ankomst. Veziren berättade allt för sultanen och meddelade denne, att veziren Ali Nur ed-Din vore hans broder. Sultanen utropade: Gud vare honom nådig! — och sade: o Sahib, han var min vezir, och jag älskade honom mycket; han dog för tolf år tillbaka och lemnade efter sig en son, om hvilken vi dock ingenting hört, utan sakna vi alla underrättelser om honom. Hans moder är imellertid här, ty hon är dotter till min fordna vezir. När veziren Shems ed-Din af konungen hörde, att hans brorsons moder ännu lefde, blef han glad och sade: jag skulle önska att få tala med henne. Konungen gaf honom genast tillåtelse att besöka henne i hans broders hus, dit han också strax begaf sig. Han kysste tröskeln, trädde in på en öppen gård och såg der en dörr med en hvalfbåge af sten och deri inlagda marmorstycken af skiftande färger; under det han vandrade omkring huset och kastade sina ögon på marmorstenarna, varseblef han sin broder Nur ed-Dins namn skrifvet med guldbokstäfver, och han kysste namnet och fällde tårar. Derefter begaf han sig till det rum, som beboddes af hans broders gemål, modern till Hasan Bedr ed-Din af Basrah. Under sin sons frånvaro hade hon alltjemt gråtit och sörjt både natt och dag; men efter det hon på detta sätt länge sörjt sonen, lät hon till minne af honom uppföra en grafvård af marmor midt i en sal, och der begrät hon honom natt och dag samt sof icke på något annat ställe än vid grafvården. När Shems ed-Din trädde in, hörde han hennes röst, hur hon talade till grafvården; men derunder närmade han sig, helsade henne, under-
