le åt hans ord, tryckte honom till sitt bröst, och han omfamnade likaledes med ömhet henne. Men snart föll han åter i tankar och sade: vid Allah, det förefaller mig, som skulle allt detta hafva händt mig, medan jag var vaken; jag begriper icke, huru eller af hvad anledning allt varit som det varit. — Derpå lade han sig ned för att sofva, dock ännu lika förbryllad som förut och stundom sägande: jag såg det i drömmen, — stundom: jag såg det, medan jag var vaken.
Så fortfor han ända till morgonen, då hans farbror, veziren Shems ed-Din, kom in till honom och helsade honom; men så snart Bedr ed-Din blef honom varse, utropade han: jag besvär dig vid Allah att säga mig, om icke du är den, som befallde, att mina händer skulle bakbindas och min bod utplundras, for det granatäplemoset icke var tillräckligt peppradt? Veziren svarade: vet, o min son, att sanningen kommit i dagen och att det, som varit fördoldt, blifvit uppenbaradt. Du är sonen af min broder, och allt detta har jag låtit vederfaras dig blott för att få veta, huruvida du var den, som besökte min dotter under hennes brölloppsnatt. Derom var jag icke öfvertygad, förrän jag såg, att du kände igen huset och din turban, dina underkläder, ditt guld och de bägge papperen, nämligen det, som du sjelf skref, och det, som din fader, min broder, hade skrifvit. Jag hade nämligen aldrig sett dig förr, och derfore kände jag dig icke; men din moder har jag fört med mig hit ifrån Basrah. — Efter det han så talat, kastade han sig i brorsonens armar och grät; Bedr ed-Din, utom sig af förundran öfver farbroderns ord, omfamnade honom och fällde likaledes tårar i ytterlig glädje. Nu sade veziren till honom: o min son, orsaken till allt detta är det, som gått for sig mellan mig och din fader. Och han berättade för Bedr ed-Din alla omständigheterna vid deras tvist samt orsaken till hans faders resa till Basrah. Derpå lät han hemta Adjib, och när ynglingens fader blef honom varse, sade han: detta är samma gosse, som kastade stenen på mig; men veziren sade: han är din son. Och Bedr ed-Din slöt honom i sina armar och upprepade följande verser:
Länge har jag begråtit skiljsmessan ifrån dig; länge flödade tårarne ifrån mina ögon;
Och jag gjorde ett löfte, att, om Försynen åter ville föra oss tillsammans, så skulle jag aldrig mer komma ihog, att vi varit skiljda åt,
Nu har glädjen öfvermannat mig så, att jag fäller tårar af ytterlig fröjd.
O mitt öga, vid tårar har du blifvit så vandt, att du gråter af sällhet lika väl som af smärta.
