Sida:Tusen och en natt (1854, band 1-3).djvu/18

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
13

FÖRSTA NATTEN.

Berättelsen om Köpmannen och Anden.

Det har blifvit mig berättadt, lycksalige konung, — sade Sherasád, — att fordom lefde en köpman, som egde stora rikedomar och dref en vidsträckt handel med kringliggande länder. En dag satt han upp på sin häst och reste till ett i grannskapet beläget land för att indrifva fordringar der; eftersom värmen blef honom besvärlig, satte han sig ned under ett träd i en trädgård och stack ned sin hand i fickan på sin sadel och förtärde en bit bröd samt en dadel, som han upptagit derur. Sedan han förtärt dadeln, kastade han bort kärnan, och i ögonblicket stod der för honom en ande af ofantlig kroppsstorlek, som höll ett blottadt svärd i handen, nalkades honom och sade: Statt upp, på det jag må döda dig, såsom du har dödat min son! Köpmannen frågade: Huru har jag kunnat döda din son? Han svarade: När du hade uppätit dadeln och kastade bort kärnan, träffade denna min son på bröstet, och eftersom ödet hade afkunnat sin dom öfver honom, dog han i ögonblicket.

När köpmannen hörde desa ord, utropade han: Sannerligen, Gudi tillhöra vi, och till honom måste vi sannerligen återvända! Det finnes ingen kraft eller magt annat än hos Gud, den aldrahögste, den störste! Om jag dödat din son, så har jag icke gjort det med afsigt, utan det har skett mig ovetande; och jag sätter min lit till dig, att du skall förlåta mig. Anden svarade: att du dör, är oundvikligt, eftersom du dödat min son, — och med dessa ord grep han honom och kastade honom till jorden samt höjde sin arm för att hugga till med svärdet. Köpmannen började bitterligen gråta och sade till anden: Jag hemställer min sak till Gud, ty ingen kan undvika hvad han beslutit; han fortsatte vidare sin klagan och upprepade följande verser:

Tiden består af tvänne dagar, den ena klar, den andra töcknig; lifvet består af två hälfter, den ena trygg, den andra hotande med faror.
Säg till den, som hånar oss i olyckan: Månne lyckan visar sig ogunstig mot någon annan än den, som höjer sig öfver hopen?
Ser du icke, huru lik flyta på hafvets yta, medan den dyrbara perlan stadnar qvar i dess fjermaste djup?