tillbaka från ett gästabud, som han bivistat, och åter frågade papgojan om hvad som tilldragit sig under hans frånvaro, svarade fogeln: o, min husbonde, jag kunde ingenting se eller höra, ty det var så ytterligt mörkt samt åskade med blixtar och regn. Det var nu sommar, och han sade till papgojan: hvad är detta för sällsamma ord? Det är nu sommar, då ingenting af det, som du omtalar, brukar komma i fråga. Papgojan svor icke desto mindre vid Allah, att hvad hon sade var sanning, och att det tilldragit sig på detta sätt; men mannen, som icke kunde förstå, huru härmed hängde tillhopa, och som icke kände den listiga anläggningen, råkade i häftig vrede, tog fogeln ut ur buren och kastade papgojan mot golfvet med sådan våldsamhet, att hon dog.
Men några dagar derefter underrättade en af hans slafvinnor mannen om förhållandet, hvilket han dock icke ville tro, förrän han fick se sin hustrus älskare gå ut från huset. Då drog han sitt svärd och dödade förrädaren genom ett hugg, rigtadt mot hans hals; samma öde hade hans förrädiska hustru, så att de begge, belastade med den synd, som de begått, måste gå uti den eviga elden. Men köpmannen insåg nu, att papgojan sanningsenligt underrättat honom om allt, som hon sett, och han sörjde bittert hennes förlust.
När veziren hörde konung Junâns ord, sade han: mägtige konung, hvad har denna falska vise, — denna man, från hvilken ingenting annat än ondt kan komma, — gjort mig, att jag skulle vara hans fiende och tala illa om honom samt stämpla hos dig till hans förderf? Jag har talat till dig om honom af medlidande med dig och af farhoga för det, att han skulle göra din sällhet om intet; och om mina ord icke äro sanning, så förderfva mig som Es-Sindibâds vezir blef förderfvad. Konungen frågade: huru gick det till? Och veziren svarade som följer:
Berättelsen om den afundsamma Veziren och Prinsen samt Gasten.
Den ifrågavarande konungen hade en son, som var en stor älskare af jagtens nöjen, och han hade en vezir, åt hvilken han uppdragit att alltid följa med hans son, hvart denne begaf sig. En dag begaf sig prinsen ut på jagt, och hans faders vezir följde med honom, och medan de redo tillsamman, varseblefvo de ett stort vilddjur, då veziren ropade till prinsen:
