och jag fruktar, att han skall göra det samt att han af någon väntar belöning derför. Jag ser nämligen, att han sannolikt är en kunskapare, som kommit hit för att döda mig; jag måste derföre taga hans lif, och då först skall jag sjelf vara trygg. Den vise sade återigen: skona mig, så skall Gud skona dig, och förgör mig icke, på det icke Gud måtte förgöra dig!
Men nu var han öfvertygad, o ande, att konungen skulle taga hans lif, och att det för honom icke fanns någon räddning. Derföre sade han: o konung, om min död är oundviklig, så förunna mig något uppskof, att jag måtte återvända till mitt hus och fullgöra mina skyldigheter och anmoda mina grannar att begrafva mig samt bestämma öfver mina böcker. Bland dessa böcker finnes det en af synnerligt värde, hvilken jag bjuder dig som gåfva, på det du måtte förvara henne i din boksamling. — Hvad är detta för en bok? — frågade konungen. Han svarade: hon innehåller saker, som icke kunna uppräknas; och den minsta bland de hemliga krafter hon eger är följande. När du låtit afhugga mitt hufvud och sedan öppnar denna bok samt slår om tre blad och derefter läser tre rader på sidan till venster, så skall hufvudet tala till dig och svara på hvad du vill fråga. — Häröfver blef konungen ytterligt förvånad och glad samt yttrade till honom: du vise, skall ditt hufvud tala, när jag låtit afhugga det? Han svarade: ja, o konung; och detta är en underbar sak.
Konungen lät honom gå under bevakning, och den vise begaf sig till sitt hus och uppgjorde alla sina angelägenheter på denna dag; men följande dagen kom han åter till palatset, dit emirerna och vezirerna och alla de höga embetsmännen likaledes samlat sig, så att hofvet liknade en blomstergård. Och när den vise kommit in, föreställde han sig för konungen, bärande en gammal bok och en liten dosa, som innehöll ett pulver. Han satte sig ned och sade: Hemta mig en bricka! Man hemtade honom en sådan, och han slog ut pulvret derpå och bredde ut det. Derpå sade han: o konung, tag denna bok och gör ingenting dermed, förrän du afslagit mitt hufvud, och när du det gjort, så ställ det på denna bricka och befall någon att trycka ned det mot pulvret; när detta är gjordt, skall bloden stadna, och då kan du öppna boken. Så snart den vise sagt detta, befallde konungen, att hans hufvud skulle afhuggas; och detta skedde. Nu öppnade konungen boken och fann, att bladen deri hängde ihop med hvarandra; derföre förde han fingret till sin mun och fuktade det med sin spott och öppnade det första bladet, det andra och det tredje; men
