74
stenfördämning, som höll tjugo alnar i bredd. Paviljongen var rundt omkring försedd med fönster, från hvilka man hade utsigt åt hafvet; dess golf var belagdt med mångfärgad marmor, dess tak måladt med de skönaste färger samt orneradt i guld och ultramarin; för Kamar ez-Zemâns mottagande belade man nu golfvet med mattor af siden, beklädde väggarna med brokad och uppsatte draperier, broderade med juveler. Kamar ez-Zemân trädde in der; men hans öfverdrifna kärlekstrånad hade beröfvat honom all ro, hans hjerta var upprördt, hans hy blef blek, och hans kropp var utmagrad. Hans fader satt vid hans hufvudgärd, försänkt i sorg öfver honom; men hvarje thorsdag och måndag gaf konungen tillåtelse åt emirerna och vezirerna, höfdingarne och stäthållarne samt rikets yppersta män, krigarne och alla de undersåter, som önskade det, att träda inför honom i paviljongen. De begåfvo sig dit, förrättade hvar och en sin tjenst och stadnade hos honom till dagens slut, då de skiljdes åt och aflägsnade sig, hvarefter konungen begaf sig in till sin son Kamar ez-Zemân, hvilken han icke öfvergaf hvarken natt eller dag, och på detta sätt fortfor han under många dagar och nätter. — Så hände det sig med Kamar ez-Zemân.
Nu skola vi berätta, huru det förhöll sig med drottning Budur, dottern till konung El-Ghajur, herrskaren öfver Öarna och de Sju Palatsen. — När andarne hade fört henne tillbaka och lagt henne på hennes läger igen, stodo blott tre timmar åter af natten; men när dagen grydde, vaknade hon ur sin sömn, satte sig upp och såg sig om åt höger och venster, men blef icke varse sin älskade, som hade legat vid hennes sida. Då blef hennes hjerta oroligt, hennes förstånd hotade att öfvergifva henne, och hon gaf till ett ljudeligt anskri. Då vaknade alla hennes slafvinnor, ammor och tjenarinnor samt kommo in till henne; men den förnämsta ibland dem nalkades till henne och sade: o min herrskarinna, hvad har vederfarits dig? — Du nedriga qvinna, — utbrast prinsessan Budur, — hvar är min älskade, den sköna yngling, som denna natt sof vid min barm? Säg mig, hvad som blifvit af honom? — Men när den förnämsta bland tjenarinnorna hörde dessa ord, blef dagen mörker för hennes ögon, hon fruktade högeligen för sin herrskarinnas magt och sade: o min herrskarinna Budur, hvad menar du med dessa olycksbådande ord? Men prinsessan Budur utropade: ve dig, du skändliga gamla qvinna! Hvar är min älskade, den sköna ynglingen med det älskliga ansigtet, de svarta ögonen
