Gif mig tålamod, o Allah, att bära hvad du beslutit! Jag vill vara tålig, om jag dermed kan vinna din nåd.
Jag lider djupt af det hårda öde, som blifvit min lott; men den heliga prophetens ätt skall bedja för mig.
Sultanen betraktade den unga mannen med välvilliga blickar och sade till honom: o yngling, du har ökat min ångest. Och hvar, tillade han, är denna qvinna? Den unga mannen svarade: hon är uti den graf, der slafven ligger, under kupolen; och hvarje dag, inan hon besöker honom, afkläder hon mig och tilldelar mig hundrade slag med piskan, medan jag gråter och skriar, ur stånd att röra mig och jaga henne undan. Sedan hon på detta sätt pinat mig, begifver hon sig till slafven med vin och läckra rätter. — Vid Allah, o yngling, — sade sultanen, — jag vill bevisa dig en välgerning, för hvilken jag skall ihogkommas, och en ynnest, hvilken historieförfattarne icke skola glömma i min lefvernesbeskrifning!
Derefter satte han sig ned och samtalade med den olyckliga konungen, tilldess natten nalkades. Sedan steg han upp och väntade till första skymten af dagen, då han aftog sina kläder, spände omkring sig sitt svärd och begaf sig till det ställe, der slafven låg. Der brunno ljus och lampor, der doftade rökverk och välluktande oljor; men han närmade sig till slafven och dödade honom med ett hugg af sitt svärd; derefter tog han liket på sin rygg och kastade det i en brunn, som han sett i palatset; men sjelf återvände han till grafkupolen, klädde sig uti slafvens kläder och lade sig ned med det dragna svärdet bredvid sig. Kort efter kom den nedriga trollqvinnan till sin frände, ryckte af honom hans kläder, grep piskan och slog honom, under det han ropade: Ve, det är ju redan tillräckligt, att jag befinner mig i detta tillstånd! Haf derföre förbarmande med mig! — Hade du något förbarmande med mig? — sporde hon. — Eller skonade du min älskare? — Derefter klädde hon på honom hårtygströjan och ytterkläderna samt begaf sig till slafven med en pokal vin och ett fat kokt kött. När hon inträdde i grafrummet, grät hon och klagade samt utropade: o min herre, svara mig! O min herre, tala till mig! — och utgjöt sin klagan i följande vers:
Huru länge skall denna ovilja och denna stränghet fortfara? Tillräcklig för den
olycka, som min kärlek bragt öfver mig!
Derefter började hon på nytt att gråta och utropade återigen: o min herre, svara mig och tala till mig! Konungen började nu tala med låg röst
