och härmande de svartas uttal samt framstammade: Ack! Ack! Det finnes ingen kraft eller magt; utom hos Gud! När hon hörde dessa ord, skrek hon högt af glädje och afsvimmade; men när hon återkommit till sans, utropade hon: kanske har min herre blifvit återställd till helsa igen! Konungen sänkte återigen sin röst, likasom öfverväldigad af mattighet, och svarade: du bofaktiga qvinna, du förtjenar icke, att jag talar till dig. — Hvarföre? — frågade hon. — Han svarade: emedan du hela dagen pinar din gemål, medan han ropar och beder om Guds bistånd, så att du hindrat mig att sofva ifrån det solen gått ned ända till morgonen; din gemål har icke upphört att ödmjuka sig sjelf och att nedkalla hämd öfver dig; derigenom har han stört mig, och om icke detta varit, skulle jag hafva återvunnit mina krafter; detta är orsaken, hvarföre jag ända tills nu icke kunnat tala till dig. — Med din tillåtelse skall jag befria honom från hans lidanden, — svarade hon. — Befria honom, — sade konungen, — och skaffa oss lugn!
Hon svarade: jag hör och lyder! Hon steg genast upp, gick ifrån grafrummet till palatset, tog en skål, fyllde den med vatten och uttalade öfver detta vissa ord, då det begynde koka likasom i en kittel. Derefter stänkte hon något deraf på sin frände och sade: i kraft af det, som jag talat, må du bli förvandlad från ditt närvarande tillstånd till det, hvari du förut befunnit dig! I ögonblicket stod han upprätt på sina fötter, glad öfver sin befrielse, och utropade: det finnes ingen Gud utom Gud, och Mohammed är Guds apostel; Gud skydde och bevare honom! Hon sade till honom: gå bort och vänd icke hit tillbaka, eller skall jag taga ditt lif! Han gick genast ifrån henne; men hon återvände till grafrummet och sade: o min herre, kom hit ut till mig, att jag måtte få se dig! Han svarade med svag röst: hvad har du gjort? Du har befriat mig från grenen; men du har icke befriat mig från roten? — Och hvad är då roten, min älskade? — frågade hon. Han svarade: folket i denna stad och på de fyra öarna; vid midnattstid hvarje natt uppresa fiskarne sina hufvuden och nedkalla hämd öfver mig och dig; och detta är orsaken, hvarföre icke krafterna återvända till min kropp. Derföre befria dem och kom och tag min hand och res mig upp, ty mina krafter hafva redan till en del återvändt!
När hon hörde dessa ord af konungen, hvilken hon trodde vara slafven, sade hon till honom med glädje: o, min herre, vid mitt hufvud och
